6 januari
Nu äre 6 januari o jag har inte skrivit en blog sen i... november? Ahh... det är väll så i alla fall..
Så vad har hänt i mitt snart 16-åringa liv nu då?
Jaah du, en väldigt kär vän har gått ur tiden, nämligen min lilla älskade Scarlet. Hon fick somna in den 18 december 2008. Tomt? Ja, det kan man säga... Enda sedan hon försvann har allt känts så meningslöst... Svart o trist, så är det.
Hon hade då kämpat sedan lördagen den 13 med magöverfyllnad, svår kolik och början till tarmvred. Jag kan inte förstå hur ont hon hade haft. När hon verkade hängig när jag tog in henne, bad jag Ida, min syster, att kollapå henne, men hon hade inte tid. När hon senare kom till stallet för att Scarlet var dålig, säger med så mkt ånger i rösten och tårar i ögonen:
"Förlåt, förlåt för att jag inte tittade på henne"
Jag klandrar henne inte, det som hände var ingen mänsklig faktor.
Men jag klandrar mej själv, det är nått som jag alltid kommer att göra. Jag svor att alltid skydda henne, o även om inte jag kunde ha förhindrat utgången av vad som blev, så känns det ändå som om jag har svikit henne,
min älskade lilla Scalan.
Sen vilken klippa hon var enda in i det sista.
Det här var på måndagen 15 december.
Åkt transport en ggn i sitt liv, o det var när hon kom till det stallet som jag köpte henne ifrån och hon var 1, och hon står helt lugnt dom nära 3 timmarna ner till Skara. Även om hon fick lugnande nätr vi skulle lasta henne, så sitter det bara i i 1 timme ca. Sen när vi skulle lasta ur henne, fick Ida göra det, o Scarlet backar ur helt lugnt.
Sen veterinärerna på Skara, så himla bra. Lugna, o förklarade allt så man förstod. Men jag förstod ändå inget, jag var så uppjagad. Jag stod i stället hos Scarlet o grät o berättade hur mkt jag älskade henne. För det gjorde jag verkligen, av hela mitt hjärta.
Hon VAR mitt hjärta!
Sen tog vi farväl av henne, för vi visste inte om hon skulle klara sej. Sedan åkte vi hem. På hela vägen hem satt jag o tittade ut genom fönstret, med ögonen fyllda av tårar. Sedan under veckan fick vi lite hopp. Veterinärerna sa att det fanns en chans att hon skulle bli bra, även utan operation. På onsdags kvällen sa de att hon hade blivit så bra att dom kunde ta bort intensivvården på henne. Men sedan på tordags morgonen blev hon så dålig, att veterinären sa att vi skulle låta henne somna. Så vi åkte ner, för att jag ville det.
Jag var hos henne i typ 1 timma, o under den timmen grät jag i hennes man, klappade och pratade med henne. Pratade om alla åren som vi gått egenom tillsammans. Jag sa hela tiden: Kom ihåg att jag älskar dej gumman, du är bäst! Sen kom det tårar, och jag var tvungen att sitta ner, för att benen inte bar mej.
När hon stod i sin box på klinken såg såg hon så fridfull ut, som om hon visste att hon skulle slippa att ha ont. Hon var så vacker.
Till slut klarade jag att gå ut, och resten av familjen gick in o sa hej då till henne. Sedan gick jag in igen, gav henne en puss i pannan, sa "jag älskar dej" gav henne en sista kram och gick ut. Jag glömmer aldrig hur hon såg efter mej. Det var som om hon sa med blicken: Vi ses matte, jag vet vad som komemr hända, jag är inte rädd. Jag älskar dej.
När jag skulle prata med veterinärs-assistenten, bar in rösten, utan mamma o pappa fick prata med honom. Jah gick till min andra systers famn o grät, grät, grät. Det är en sak, jag har aldrig tagit att min mamma ska trösta mej. Det har mina systrar fått göra.
När vi åkte hem, kände jag samtidigt en lättnad.
Nu, när snart en månad har gått, så har jag börjat leta efter en ny häst. Har redan varit och tittat på en, och jag får rida stallägarens ena sto, Ella. Ett underbart fullblod på 1.70 :)
Hästen som jag har kollat på en 4-åring, en valack. Gillmoore heter han. Urmysig. Föddes mörk svettfux, o ska bli vit med tiden. Just nu är fux, och sen mörkgrå över :) Det blir kanske en liten Gillmoore som får ta över Scalans box, vem vet?
Ahh, orkar inte skriva riktigt mer idag, får se när nästa inlägg kommer! :)
PussoKram, Ciaaao!
Så vad har hänt i mitt snart 16-åringa liv nu då?
Jaah du, en väldigt kär vän har gått ur tiden, nämligen min lilla älskade Scarlet. Hon fick somna in den 18 december 2008. Tomt? Ja, det kan man säga... Enda sedan hon försvann har allt känts så meningslöst... Svart o trist, så är det.
Hon hade då kämpat sedan lördagen den 13 med magöverfyllnad, svår kolik och början till tarmvred. Jag kan inte förstå hur ont hon hade haft. När hon verkade hängig när jag tog in henne, bad jag Ida, min syster, att kollapå henne, men hon hade inte tid. När hon senare kom till stallet för att Scarlet var dålig, säger med så mkt ånger i rösten och tårar i ögonen:
"Förlåt, förlåt för att jag inte tittade på henne"
Jag klandrar henne inte, det som hände var ingen mänsklig faktor.
Men jag klandrar mej själv, det är nått som jag alltid kommer att göra. Jag svor att alltid skydda henne, o även om inte jag kunde ha förhindrat utgången av vad som blev, så känns det ändå som om jag har svikit henne,
min älskade lilla Scalan.
Sen vilken klippa hon var enda in i det sista.
Det här var på måndagen 15 december.
Åkt transport en ggn i sitt liv, o det var när hon kom till det stallet som jag köpte henne ifrån och hon var 1, och hon står helt lugnt dom nära 3 timmarna ner till Skara. Även om hon fick lugnande nätr vi skulle lasta henne, så sitter det bara i i 1 timme ca. Sen när vi skulle lasta ur henne, fick Ida göra det, o Scarlet backar ur helt lugnt.
Sen veterinärerna på Skara, så himla bra. Lugna, o förklarade allt så man förstod. Men jag förstod ändå inget, jag var så uppjagad. Jag stod i stället hos Scarlet o grät o berättade hur mkt jag älskade henne. För det gjorde jag verkligen, av hela mitt hjärta.
Hon VAR mitt hjärta!
Sen tog vi farväl av henne, för vi visste inte om hon skulle klara sej. Sedan åkte vi hem. På hela vägen hem satt jag o tittade ut genom fönstret, med ögonen fyllda av tårar. Sedan under veckan fick vi lite hopp. Veterinärerna sa att det fanns en chans att hon skulle bli bra, även utan operation. På onsdags kvällen sa de att hon hade blivit så bra att dom kunde ta bort intensivvården på henne. Men sedan på tordags morgonen blev hon så dålig, att veterinären sa att vi skulle låta henne somna. Så vi åkte ner, för att jag ville det.
Jag var hos henne i typ 1 timma, o under den timmen grät jag i hennes man, klappade och pratade med henne. Pratade om alla åren som vi gått egenom tillsammans. Jag sa hela tiden: Kom ihåg att jag älskar dej gumman, du är bäst! Sen kom det tårar, och jag var tvungen att sitta ner, för att benen inte bar mej.
När hon stod i sin box på klinken såg såg hon så fridfull ut, som om hon visste att hon skulle slippa att ha ont. Hon var så vacker.
Till slut klarade jag att gå ut, och resten av familjen gick in o sa hej då till henne. Sedan gick jag in igen, gav henne en puss i pannan, sa "jag älskar dej" gav henne en sista kram och gick ut. Jag glömmer aldrig hur hon såg efter mej. Det var som om hon sa med blicken: Vi ses matte, jag vet vad som komemr hända, jag är inte rädd. Jag älskar dej.
När jag skulle prata med veterinärs-assistenten, bar in rösten, utan mamma o pappa fick prata med honom. Jah gick till min andra systers famn o grät, grät, grät. Det är en sak, jag har aldrig tagit att min mamma ska trösta mej. Det har mina systrar fått göra.
När vi åkte hem, kände jag samtidigt en lättnad.
Nu, när snart en månad har gått, så har jag börjat leta efter en ny häst. Har redan varit och tittat på en, och jag får rida stallägarens ena sto, Ella. Ett underbart fullblod på 1.70 :)
Hästen som jag har kollat på en 4-åring, en valack. Gillmoore heter han. Urmysig. Föddes mörk svettfux, o ska bli vit med tiden. Just nu är fux, och sen mörkgrå över :) Det blir kanske en liten Gillmoore som får ta över Scalans box, vem vet?
Ahh, orkar inte skriva riktigt mer idag, får se när nästa inlägg kommer! :)
PussoKram, Ciaaao!
Kommentarer
Trackback
